Hanchennah

Hej! 

Nu när jag är där jag ska vara, aka. Auckland, och inte längre reser från ett land till ett annat, från ett hostel till nästa, från ett hem till ett annat, kan jag väl kanske börja skriva igen. Jag mår ju bra av det och det är ett fint och effektivt sätt att nå ut till er där hemma. 

 

Medans jag skriver detta inlägg känner jag mig väldigt nere. Det vore egentligen ganska trevligt att återuppta bloggandet med ett positivt och entusiatisk "come back"  inlägg men jag måste ju få vara ärlig mot mig själv och även mot er.

 

Jag antar att mina känslor är ganska legitmerade. Jag menar, jag har ju trots allt flängt runt en hel del på senaste tid. Sedan sist jag skrev har jag besökt:
Malaysien

Indonesien

Nya Zealanad( landade i Auckland och sen åkte vi ut till Louis ö, Great Barrier Island, och har hängt där några veckor).

 

Träffat mycket familj, många nya vänner och bekanta, det har varit mycket att ta in. Det har varit fantastiska upplevelser man jag känner mig trött. Och nu befinner jag och Louis oss i Auckland. För att stanna. Vi bor temporärt hos hans vän men tanken är att vi ska hitta något annat så småningom när jobb och allt det där fallit på plats. 

 

Så nu är jag här. I staden där jag ska bo och jobba, staden där jag ska skaffa vänner och hobbys, få en rutin i och hitta runt i utan Google Maps ( kan hända att detta aldig sker dock). Hur känns det?  Jag vet inte. Ibland känner jag mig positiv och optimistisk men när arbetsgivarna inte nappar och jag har för mycket tid att tänka/ grubbla och oroa mig saknar jag er där hemma på tok för mycket. Längtar efter trygghet och rutin. Stabilitet. Det var ett tag sedan jag kände mig stabil.